Naturens rikedom

Nu är det två veckor sedan flytten. Det har varit tufft!Flytten verkar ha tagit hårt på flera av djuren, jag hoppas de kommer till ro snart. Det har även slagit hårt mot plånboken men istället för att oroa mig har det blivit en kul utmaning att leva så enkelt och billigt som möjligt. 

Något jag aldrig drar in på, är djurens foder och livskvalitet. De får alltid det bästa. Dock, såhär i September, har jag funnit ett kul sätt dryga ut kassan på. Jag plockar mycket bär, nötter, växter och frön till djuren. Det är en fridfull syssla och ett bra sätt att ge djuren nyttiga och spännande tillskott i fodret. I mitt fönster ligger nu rönnbär, oxelbär, nypon, lingon, lindfrön och boknötter på tork. När jag skådar allt det vackra kan jag inte låta bli att känna mig rik ❤

Annonser

Knivstaetologen flyttar från Knivsta

Tänk, så det kan gå!

Sedan jag startade denna blogg, är det många läsare som känner mig som just Knivstaetologen. Det har blivit ett alias som jag trivs bra med. Knivsta ligger mig varmt om hjärtat och jag trivs bra här i detta lugna, lummiga och gulliga samhälle. Tanken och planen var att jag och sambon om några år skulle köpa ett hus eller en liten gård i utkanten av Knivsta. Vad kan jag säga, ibland blir det inte som man har tänkt sig.

Det har varit en helvetisk vinter och vår för mig där alla aspekter i mitt liv gått åt skogen. Jag har kämpat men fått återkommande bakslag, vilket gjort att jag varken orkat blogga eller starta den verksamhet jag hade planerat. Det är som de säger; en olycka kommer sällan ensam. Jag ser framför mig hur det satt någon med en vass pekpinne och granskade mitt liv för att hitta saker att sticka hål på. Fysisk hälsa, poff! Psykisk hälsa, poff! Förhållande, poff! Tryggt boende, poff! Arbete, poff! Djurens hälsa, poff!…. och så vidare.

Som tur var vände det till slut och nu verkar turen le mot mig! Jag tackar universum för detta, snacka om att man uppskattar livet ovanför ytan efter att ha varit på botten. Jag vill ge en stor eloge till Arbetsförmedlingen, som blivit ett stort stöd nu under min resa tillbaka till arbetslivet. Jag har fått fantastiska möjligheter och professionell hjälp. Under sommaren arbetstränar jag på Gränby 4H- gård där jag trivs jättebra och får hålla på med sådant jag är bra på. Det vill säga rå om djuren och göra förbättringar i deras miljöer. Till hösten kommer jag att genomgå en yrkesrehabilitering på Sötåsens naturbruksskola. Jag ser fram emot det jättemycket och kommer snart att flytta dit. Alla djuren flyttar med mig!

Så nu är jag på fötterna igen och förhoppningsvis kommer det att hända saker både här på bloggen och på www.djurlycka.se

Glad fortsatt sommar på er!

Gerbiler och stereotypa beteenden

Etiketter

, , ,

Upprepade rörelser som saknar mål eller funktion.

IMG_20170329_193856

Stereotypier hos gerbiler

Att gerbiler har lätt för att utveckla stereotypa beteenden är konstaterat inom vetenskapen. Det är även lätt att verifiera genom att lyssna på de flesta gerbilägares erfarenheter. När det kommer till just gerbiler så handlar det ofta om att de gräver mållöst i hörnen, gräver mot glasrutorna på buren, hoppar upprepande mot burens öppning eller gnager på galler och andra metallföremål.

Olika orsaker

Stereotypa rörelser uppstår oftast av frustration och är ett varningstecken på att man behöver förbättra något i djurets miljö. Frustrationen kan uppstå av olika anledningar. Här kommer några vanliga exempel:

  • gerbilen är uttråkad
  • gerbilen är ensam, de skall alltid vara minst två
  • gerbilen får inte får utlopp för sin aktivitet
  • gerbilen får inte tillräckligt med gnagmaterial
  • buren är för liten
  • bottenmaterialet är inte djupt nog (det måste vara minst 20 cm djupt, gärna mer)
  • bottenmaterialet består av fel material så att gångarna faller samman

Lösningar

Det är viktigt som djurägare att kunna känna igen stereotypa beteenden och veta hur man bör hantera dem. Om du tittar på punkterna här ovanför kan du checka av de olika orsakerna till frustration, för att se om det är något av detta du bör förbättra. Burens utformning och storlek har en väldig betydelse! Gallerburar är aldrig lämpliga för gerbiler. I en bur med galler kommer gerbilerna med all säkerhet att spendera långa stunder åt att gnaga på gallret, något som är både skadligt för gerbilen och jobbigt för ägaren att bevittna. Vad de behöver är en djup botten där det får plats mycket strö, därför passar stora akvarium med nätat tak bäst. Bottenmaterialet kan blandas ut med hö, kartonger och rivna tidningsremsor för att ge gångarna mer stabilitet. Burens yta är också viktig eftersom det är så pass aktiva djur. Min åsikt är att de behöver minst 40×80 cm i yta. Genom att rasta dem i ett rum eller en stor hage var dag där de får undersöka olika objekt, stimuleras deras behov av att utforska. För att stilla gnag-behovet och sysselsätta dem kan man ösa in nytt gnagmaterial var dag i form av kartonger, papp, toarullar, hö, grenar med mera. Vill man ha lyckliga gerbiler är det svårt att hålla snyggt i deras bur.

När man checkat av och åtgärdat allt som nämns här får man prova sig fram med olika lösningar för att minska beteendena om de kvarstår. Till exempel genom att möblera bort hörnen med hjälp av inredning som hindrar dem från att gräva där eller delvis täcka över den främre glasrutan med insynsskydd för att skapa mer trygghet. Det är inte helt ovanligt att man till viss del får bevittna gerbilerna utföra stereotypier trots att man gjort allt man kan för att ge dem en bra miljö. Förklaringen ligger då ofta i aveln och hur gerbilerna vuxit upp.

Uppfödarens ansvar

Jag anser att uppfödare har ett stort ansvar vid val av avelsdjur och hur de hålls, för att få fram individer som trivs i fångenskap ihop med människor. Det har visats att gerbiler som föds upp i tunnelsystem (antingen egen-grävda eller konstruerade) inte utför stereotypa grävande lika mycket när de växer upp. Gerbilbebisar som växer upp i en miljö utan tunnelsystem utför däremot stereotypt grävande trots att de senare i livet får tillgång till djupt bottensubstrat. Det här är gammal kunskap och gerbiler har avlats som sällskapsdjur under många år. Trots detta, har jag inte sett någon förbättring gällande gerbilers stereotypa beteenden under de senaste tjugo åren. Jag vill uppmana alla uppfödare som inte redan gör det, att låta sina dräktiga gerbilmödrar föda upp sina ungar ifred, i ett egengrävt tunnelsystem. De behöver inte hanteras och övervakas förrän de är gamla nog att kravla ut ur boet själva och bege sig på upptäcktsfärd. På så vis slipper mamman bli stressad och ungarna får en bättre möjlighet att få ett naturligt beteende för resten av sitt liv. En annan viktig aspekt är att inte skilja ungarna från mamman för tidigt. En tredje viktig aspekt är vid valet av avelsdjur och att då välja bort individer som utför mycket stereotypier.

Det är redan så få som föder upp gerbiler i Sverige idag så det är svårt nog att hitta en uppfödare över huvud taget. Detta gör att majoriteten tråkigt nog köper gerbiler från djuraffärer och då är det inte så konstigt att vi inte får bukt med dessa beteendeproblem.

Om du är gerbiluppfödare och jobbar aktivt för att minska gerbilers stereotypa beteenden genom selektiv avel och naturliga miljöer, skriv gärna en kommentar här med en länk till din webbsida.

Referenser:

CHRISTOPH WIEDENMAYER (1997) Causation of the ontogenetic development of stereotypic digging in gerbils. Animal Behaviour. Vol 53, Issue 3: 461–470 Full-Text available at: http://eurekamag.com/research/008/271/008271443.php

http://home.wtal.de/ehr/gerbils/behavior.htm

Georgia Mason,Jeffrey Rushen. Stereotypic Animal Behaviour: Fundamentals and Applications to Welfare. Kap 4 https://books.google.se/books?id=8ioLy42v9CAC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false

 

 

VANLIG TANREK

Etiketter

, , , , ,

Jag har fått äran att husera ett mycket ovanligt och fantastiskt litet djur den senaste månaden, som jag kallar för Tente. Eftersom det inte finns någon lättillgänglig information om dem med inkluderande skötselråd vill jag dela med mig av vad mina efterforskningar lett till.

20170301_141950

Svenska: Vanlig tanrek 1
Engelska: Common tenrec 1
Latin: Tenrec ecaudatus 1

Släktskap

Det finns totalt 34 olika arter av tanrekar som vi känner till. 1,2,3
Trots sitt snarlika yttre är tanrekar och igelkottar inte särskilt nära släkt. T. Ecaudatus tillhör överordningen Afrotheria, tillsammans med bland annat elefanter och jordsvin.

Vanlig tanrek är den största av tanrek-arterna. Misstankar finns om att T. ecaudatus egentligen utgörs av flera olika arter som är oskiljaktiga till utseendet.

Utseende

Vikten brukar ligga mellan 2 och 3 kg på en fullvuxen individ. Huden är täckt av både päls och taggar.

Vanlig tanrek i vilt tillstånd

Geografi

T. ecaudatus är endemisk för Madagaskar och förekommer på hela ön. De har även överförts av människor till några andra små närliggande öar. 4

Levnadssätt

Vuxna individer lever solitärt och är nattaktiva/skymningsaktiva. De vistas mest på marken där de letar föda genom att böka i jord och bland växtlighet.5

Habitat och klimat

 

T. ecaudatus lever i olika habitat över hela Madagaskar. Till exempel i olika sorters skog samt kring en del odlade marker och grässlätter.
Klimatet varierar enormt mellan olika delar av Madagaskar. I de nordöstra regnskogarna trivs tanrekarna särskilt bra. 4,5 Där är det mycket fuktigt och frodigt. I sydväst är det kargt och torrt. Där kan temperaturen nå så högt som 40 0C under varma perioder. I vissa områden är vintrarna riktigt kalla. Madagaskars varmaste och regnigaste månader är november till februari. 6,7

Dvala i det vilda

Under Madagaskars vintermånader går T. ecaudatus i vinterdvala. De gräver då ner sig ca en meter ner i jorden och sover oavbrutet under ungefär sex månader från april/maj till september/oktober.5,11 Detta är ovanligt för så små djur då de flesta andra går i torpor, en slags korttidsdvala som de vaknar upp från då och då för att äta. Tanrekens oavbrutna dvalning förbryllar forskarna och de studeras nu av olika institut för att vi ska lära oss mer.

Vanlig tanrek som sällskapsdjur

Dvala i fångenskap

Eftersom dvala är en naturlig del av denna arts liv bör man vara beredd på att låta dem utföra den. När dvalningsperioden närmar sig blir de väldigt sega och trötta. Då gäller det att låta dem vara ifred så mycket som möjligt och bara se till att de har tillgång till vatten och torrfoder. Om man väcker dem eller stör dem när de sover blir de ofta väldigt griniga.

Det verkar som att viltfångade T. Ecaudatus har en inre klocka som är inställd på Madagaskar-tid och de fortsätter därför att dvala samma månader som om de fortfarande levde i det vilda. Många som har arten som sällskap uppger dock att deras individer dvalar under de vintermånader som råder i just det landet, vilket gör att de i Europa ofta dvalar november till mars istället. Folk uppger ofta att de vaknar till lite halvt för att äta och dricka med några dagars mellanrum, för att sedan somna om igen. Vissa menar att deras individer aldrig går i full vinterdvala men att de är väldigt sega och groggy under dvalaperioden. Min teori är att individer som är uppfödda i fångenskap anpassar sig efter rådande temperatur och ljusförhållanden vilket gör att de oftast dvalar när det är vinter.

Miljön i fångenskap

T. ecaudatus behöver extra värmetillförsel för att hålla sig aktiv. Eftersom de kräver värme, fukt och stora ytor (minst 10 kvm yta enligt lag8) är det inte ett helt lätt djur att ha. Det vanligaste och lättaste sättet att lösa detta på är att ge dem ett eget rum med ett vivarium/terrarium i som alltid står lite öppet, där djuret kan gå in och ut som det behagar. I vivariumet ska de ha sovplats och djupt bottenmaterial att gräva och leta mat i. Vivariumet bör hålla temperaturer mellan 25 och 30 0C med hjälp av en keramisk värmelampa utan strålning. Fukten kan hållas uppe med hjälp av fogger eller att man sprayar bottenmaterialet ordentligt var dag. Torvströ från Granngården är ett väldigt mjukt och bra material som håller fukten väl. Det är bra om man kan hålla temperaturen i rummet runt 24 0C, annars kan flera olika uppvärmda platser i rummet också funka. När man märker att dvalningsperioden är på gång kan man sänka temperaturen i vivariumet något. Grävmöjligheter och klättermöjligheter skall finnas tillhands i rummet. De klättrar förvånansvärt bra!

Föda

T. ecaudatus är omnivorer. Största delen av deras föda består av ryggradslösa djur så som insekter, larver och maskar men även amfibier, reptiler, små däggdjur, växter, grönsaker och frukt ingår i deras diet.9 Djurparker, uppfödare och erfarna ägare brukar rekommendera en diet som består till största delen (80%) består av levande insekter och kött samt en mindre del (ca 20%) grönsaker och lite frukt. Kött-delen kan utgöras av hela små byten så som dagsgamla kycklingar och möss, ägg och högkvalitativ kattmat. När det gäller torrfoder är det viktigt att kolla efter ett med hög proteinhalt (över 30%) och låg fetthalt (max 15%). Blötmaten blir då med en proteinhalt över 10% och fetthalt under 3%. Kött av olika djur och kroppsdelar! För att höja proteinhalten lite lägger jag till en bit rått kött nästan var dag, segt kött med tuggmotstånd och gärna någon tunn benbit i är toppen för att hålla tänderna fina. Insekter ska ju helst utgöra en stor del av deras föda, vilket kan bli svårt eftersom de är dyra att köpa. Regeln här är att larverna (mjölmask och zophobas) är godis, eftersom de är för feta. Fokusera mer på syrsor, gräshoppor och kackerlackor. Tillskott av kalcium behövs om man ger mycket insekter, så ha gärna ett pulver att skaka insekterna i eller blanda lite i färskfodret. Många ger även ett tillskott av extra vitaminer och mineraler då och då för hund, katt eller smådjur. Frukt och grönt bör som sagt utgöra ca 20 % av födan. Frukt är ofta poppis (banan, mango, ekologisk fruktpuré för barn) men grönsaker är nyttigare. Man får prova sig fram med vad de äter, men om tanreken är ung är det lättare att introducera nya saker i små mängder ofta. Tex kokt morot, broccoli, ärtor, potatis, sötpotatis, majs, paprika, sallader mm. Så länge man undviker spannmål och inte ger något som är skadligt för andra djur borde det vara okej. En viktig födoberikning består av att få leta och fånga levande insekter , larver och maskar som du köper i djuraffär. Vatten skall serveras i en stor och tung vattenskål, som rengörs och fylls på var dag.

Beteenden

T. ecaudatus är ofta ett väldigt trevligt sällskapsdjur som charmar många. De sover hela dagen och vaknar till på kvällen. Då äter och dricker de först, sedan håller de igång i perioder på kväll, natt och morgon. På kvällen och natten utforskar de gärna sin omgivning, klättrar, letar mat och hittar på bus. Tama individer brukar uppskatta närhet och mys i famnen när de inte har något annat på gång. De tycks slappna av i knät på grund av kroppsvärmen och gillar att bli klappade och pratade med. Gärna invirade i en mjuk fleecefilt.
Om de blir rädda eller arga avger de ett väsande och flåsande ljud i kombination med att de reser taggarna. Då gäller det att hålla undan fingrarna, annars kan man lätt bli biten. Ger man dem lite tid att lugna ner sig så brukar det gå bra. De kan reagera på detta hotfulla sätt om man väcker dem när de sover eller om de träffar någon ny och skrämmande person som de inte känner.

Kroppsvård

Det gäller att hålla koll på klorna och klippa dem när de börjar bli långa. Tandproblem är vanligt hos denna art, det hålls lättast under kontroll med hjälp av segt kött och tunna råa ben i födan. Ett annat mycket vanligt problem är att huden blir torr, detta beror på att deras hur är anpassad till ett väldigt fuktigt klimat. Luftfuktigheten på Madagaskar ligger ofta runt 80 % till skillnad från vårat torra. Torr hud åtgärdas först och främst genom att hålla en hög fuktighet i vivariumet där de sover, men återfuktande bad och att smörja in dem med kokosolja eller babyolja kan även hjälpa.

Könsskillnader

Eftersom alla tanrekar endast har en kloak kan det vara svårt att se om man har en hona eller hane. T. ecaudatus ska vara den enda av alla tanrekarterna som det går att se könsskillnad på utan att undersöka kloaken men exakt vad dessa skillnader är råder det skilda meningar om.5 Vissa menar att honorna ska ha fler synbara bröstvårtor. 29 stycken för att vara exakt och att hanarnas inte syns lika tydligt.9,10 Andra säger att hanarna har en kraftigare, bredare skalle. Det går att göra ett genetiskt test hemma. Då beställer man ett kit som man samlar in lite saliv med och skickar för provsvar.12

20170304_125934

Referenser:
  1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vanlig_tanrek
  2. https://en.wikipedia.org/wiki/Tenrec#cite_note-16
  3. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afrotheria
  4. Stephenson, P.J., Soarimalala, V. & Goodman, S. 2016.Tenrec ecaudatus. The IUCN Red List of Threatened Species 2016: e.T40595A97204107.http://dx.doi.org/10.2305/IUCN.UK.2016-1.RLTS.T40595A97204107.en. Downloaded on 27 February 2017.
  5. http://lib.hcmup.edu.vn:8080/eFileMgr/efile_folder/efile_local_folder/2013/11/2013-11-21/tvefile.2013-11-21.2459834570.pdf
  6. http://www.wildmadagascar.org/overview/loc/19-climate.html
  7. http://www.climatestotravel.com/climate/madagascar
  8. Reglerna för djurhållning i djurparker gäller för denna art: L 108 Kap 3. Övriga insektsätare > 0,25 kg 15 § http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/djurhalsopersonal/veterinaraforfattningshandboken/ldjurskydd.4.6beab0f111fb74e78a78000821.html
  9. http://animaldiversity.org/accounts/Tenrec_ecaudatus/
  10. http://www.scienceforthepeople.ca/episodes/the-big-sleep
  11. Frank van Breukelen. Professor vid The University of Nevada. Private conversations.
  12. http://www.genomia.cz/en/test/bodlin
Images of habitat from:

http://www.sadabe.org/Irwin/Tsinjoarivo.html

Mycket på gång

Jag har varit inaktiv länge här på bloggen nu. Dels på grund av sjukdom men även för att jag lagt fokus på mina framtidsplaner, planer om en ny verksamhet som sprider kunskap om sällskapsdjur. Verksamheten är nu på gång. Jag har fått godkännande av Länsstyrelsen samt skatteverket och om allt går som planerat kan jag börja med lite kurser i smådjurshobby i sommar. Jag jobbar hårt med artiklar till kunskapsbasen som snart kommer att komma upp på http://www.djurlycka.se/
Den kommer förhoppningsvis snart att kunna kickas igång.

Det har hänt mycket sedan jag skrev här senast. Nya familjemedlemmar har flyttat hit, så som råttan Trollet, guldhamstrarna Princess och Clint samt gerbilerna Soya och Sirap! Mer om dem kommer så klart här sen. Det är mycket i rullning nu 🙂

20161118_142128

Familjen har utökats med gerbiler!

Etiketter

, , , , , , , ,

Två gerbilhonor, mor och dotter, har flyttat hit i samma vända som råttorna.
Lill-strumpan och Syster-yster fick de heta. Det var en kvinna som bad om att någon skulle ta hand om dem då hon redan hade för många och inte hann med alla. Eftersom vi ändå skulle köra förbi stället där de fanns när vi körde hem nästa dag så plockade vi upp dem med. Jag noterade att de var väldigt snälla och trevliga vid hantering men att de verkade rastlösa som bara den. De hoppade upp och ner som studsbollar för att ta sig ur buren (Samlalådan) som de kom i. Förra ägaren uppgav också att det var något de ofta gjorde.
Eftersom jag ser det som ett tecken på stress/understimulans eller missnöje när djuren ständigt försöker ta sig ut från buren kände jag att det var brådskande att göra något åt det. Jag inredde därför botten av musvoljären till dem! Nu har de ett stort akvarium fullt av hampaströ blandat med kartong och papper som de gräver gångar i. Dessutom har de fri tillgång till golvyta där jag lägger leksaker, grenar, rör, kartonger med mera. Ytan de har nu är på en kvadratmeter (80x135cm). De har även fått en stor kruka med jord i där det växer gräs och lite annat kul samt en toalett och ett sandbad.
Första veckan märkte jag ingen förändring i deras beteende. De hoppade ständigt upp mot voljärdörren för att försöka ta sig ut, vilket gjorde att jag började fundera på om det helt enkelt var kört… men de senaste dagarna har jag märkt en klar förbättring! Nu är de oftast lugna och sysselsatta med saker de har i sin miljö. Gnager, gräver och boar…gör sådant som glada gerbiler ska göra. När jag låter dem springa fritt på golvet uppskattar de verkligen det men de tycks helt okej med att jag sätter in dem i voljären igen. Det känns så skönt när djuren är glada!

20161007_101421

(på de här bilderna har jag just sopat golvet och bytt sand så alla grenar och leksaker där är tillfälligt bortplockade)

20161007_101402

Familjen har utökats med råttor!

Etiketter

, , ,

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen, det har varit fullt upp och mycket har hänt. Vi förlorade två av våra älskade möss på en och samma vecka. Till råga på det fick vi oroväckande besked från veterinären om att illern Phoebe har för höga njurvärden, vilket var helt oväntat. Hon går nu på njurfoder och nya prover skall tas om några veckor. Allt det tråkiga krävde lite tid och bearbetning men vi beslutade ändå att välkomna några nya familjemedlemmar.

Två råttsystrar på 6 månader kom till oss som omplaceringar från en uppfödare på Öland. Båda systrarna är väldigt milda och goa i sättet, både jag och sambon (som till och med var rädd för råttor innan hon mötte dessa godingar) har fallit pladask för dem!

Vilma

En rund och go tjej, som första dagarna var ganska försiktig och inte fullt övertygad om att det var intressant att komma ut ut buren. Snart släppte det dock och nu studsar hon omkring för fullt. received_10153846724611560

 

Svala

Svala är liten och nätt. Redan på väg hem i bilen visade hon att hon var mycket nyfiken. Även hon var lite osäker på rummet först, särskilt på golvet men nu springer hon omkring och härjar tillsammans med Vilma.received_10153846761011560

Fler uppdateringar kommer om dessa underbara töser, vi kommer med all säkerhet att ha riktigt kul tillsammans!

 

Fryser våra möss?

Etiketter

, , , ,

Olika arter är biologiskt anpassade till olika temperaturer. Det är lätt att glömma hur olika vi och djuren kan uppfatta något!

5

Med begreppet ”thermoneutral zone” menas det yttre temperaturspann där ett varmblodigt djur kan hålla rätt kroppstemperatur utan att behöva göra av med energi på temperaturreglering.[i] Studier har visat att Tammöss har en thermoneutral zone som varierar från 26-34 0C[ii] men tillgång till bottenmaterial, bomaterial och burkamrater gör det varmare i buren än i resten av rummet. De övre graderna i detta spann gäller ensamma möss, nakenmöss och digivande honor.[iii] Möss som vistas i låga temperaturer kompenserar detta genom att öka sin metabolism vilket innebär ökad energiåtgång och kräver att de bland annat äter mer.Dock har studier visat att möss lätt upplever ”cold stress” vilket har stor inre inverkan, något som alltså inte syns men som påverkar immunsystemet negativt.[iv] Många forskare hävdar att mössen upplever detta då de hålls i rumstemperatur! Köldstress behöver inte nödvändigtvis innebära att mössen fryser eller mår dåligt, det som händer är att de lägre temperaturerna tvingar musen att öka sin metabolism vilket i sin tur ”stressar organen” och ger ett sämre fungerande immunförsvar.

Min tanke kring detta är: Har vi för kallt till mössen? Om vi höjde värmen lite till mössen (till ex 24 grader), skulle vi då få mindre problem med diverse sjukdomar så som rossel och cancer?

Du tänker kanske nu att vilda möss klarar kalla temperaturer, så då borde även våra möss kunna anpassa sig till det. Eller? Mitt svar på detta blir följande:
Jag vill anamma mycket från hur djuren lever i det vilda, särskilt när det gäller föda och sysselsättning eftersom de har vissa behov som inte försvunnit bara för att vi domesticerat dem. Men när det gäller just den här punkten vill jag inte det. Visst, möss lever i vilt tillstånd på alla jordens platser utom Antarktis och kan absolut överleva låga temperaturer, till och med minusgrader. Hur de klarar detta? Det handlar mycket om anpassning och att de kan skapa ett behagligt klimat i boet. I dessa fall när de vistas utanför boet är det energieffektivisering som gäller, de lägger enbart tid åt sådant som är livsviktigt. Inte mycket utforskande och inget gnagande utan mål med mera.

Absolut, vilda möss kan leva så… men en vild mus lever oftast inte mer än 1-1,5 år[v] och under den tiden gäller det att överleva och sprida sina gener. Vid extrema fall kan en mus ge upp till tio kullar på ett år[vi] (oftast färre men ändå).

Frågan är om vi verkligen vill låta våra tama möss leva så bara för att vild möss kan? Jag vill inte att mina möss enbart ska överleva, jag vill att de ska leva lyckliga och hälsosamma, länge!

Intressanta diskussioner om detta har lett till några varningens slutord: Jag säger inte att alla bör höja värmen till sina möss, jag vet själv inte om det ens är rätt sak att göra eller om det skulle ha någon inverkan på deras hälsa alls. Själv kommer jag att sätta in lite tillskottsvärme i djurrummet i vinter, eftersom det annars blir 18-19 grader där då. Jag skulle önska runt 23 grader istället.
Här kommer några saker som är viktiga att tänka på OM man vill ge lite tillskottsvärme

  • Plötsliga temperaturförändringar är inte alls bra för mössen
  • Det kan lätt bli för varmt, tänk på att det är varmare i mössens bur och bo än vad det är i rummet. Mina vuxna möss tycker att 26 grader i rummet är för varmt, de varmaste dagarna denna sommaren valde de att sova utanför boet
  • Värmelampor är inte en bra lösning, stark belysning kan vara direkt skadligt för möss

[i] http://www.encyclopedia.com/doc/1O6-thermoneutralzone.html

[ii]  Fawcett. A (2008) ARRP Guideline 22: Guidelines for the housing of mice in scientific institutions. Animal Research Review Panel. Full-Text available at: http://www.animalethics.org.au/__data/assets/pdf_file/0004/249898/Guideline-22-mouse-housing.pdf

[iii] John R. Speakman and Jaap Keijer Not so hot: Optimal housing temperatures for mice to mimic the thermal environment of humans Mol Metab. 2013 Feb; 2(1): 5–9. Full-Text available at: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S221287781200018X

[iv] http://www.eurekalert.org/pub_releases/2016-04/cp-alm041216.php

[v] http://animaldiversity.org/accounts/Mus_musculus/

[vi] E. M. O. Laurie (1945) The Reproduction of the House-Mouse (Mus musculus) Living in Different Environments. 133: 872. Full-Text available at: http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/133/872/248

 

Djurhållning- Grupp eller ensam?

Etiketter

, , , ,

Skall mitt djur ha artfränder eller ej?

Detta är ofta en komplicerad fråga som jag tampas med gång på gång. För mig är det ur individens välfärdssynpunkt som frågan tas upp och inte av plats-skäl eller liknande. Vad är bäst för mitt djur? Hur kan jag få just denna individ att må så bra som möjligt?

IMG_6041

Hur lever arten i det vilda?
För att bena ut detta kan det vara bra att känna till hur arten lever i vilt tillstånd. Lever den ensam största delarna av sitt liv? I par? I familjegrupp? I större flock? Detta utgör en grundpelare som vidare kunskap och förståelse kan vila på men behöver inte automatiskt innebära att detsamma levnadssätt är rätt för just mitt djur. Domesticering i många hundra år kan ibland leda till att man avlat fram mer sociala egenskaper hos ett annars solitärt djur, till exempel som hos illern. Vilda illrar lever solitärt medans många Tamillrar tydligt uppskattar sällskapet från andra illrar. Många små gnagare är solitära och hålls därför ensamma i bur. Det är dock stor skillnad mellan en individ av solitär art som får leva ensam i bur under flera år (hela sitt liv) och hur den skulle ha levt i det vilda. Även solitära arter har ett socialt samspel där de tidvis möter andra av samma art, bland annat när det är dags för att reproducera sig vilket kan vara naturligt för dem att göra flera gånger under sin levnadstid. De kanske bara lever ett år i det vilda, vilket är vanligt bland små gnagare och hinner då leva familjeliv en eller flera gånger under den tiden. Att solitära arter kan ha ett behov av att få träffa en partner och leva familjeliv under några veckor en eller två gånger per år pratas det inte ens om. Hur påverkas deras välfärd när de inte får utlopp för denna drift alls? Jag menar inte att vi ska avla hel vilt på alla våra djur, absolut inte! Däremot tycker jag att det kan vara viktigt att betänka, precis som deras behov av att söka föda och utforska nya objekt. Driften att uppsöka en partner kan visserligen hämmas av kastrering men vad ger det för resultat? Jo, att djuret blir mindre aktivt, kanske till och med uttråkat (en stor del av djurets naturliga strävan försvinner ju). Här kommer aktivering och berikning in i bilden, har man tur så räcker det för att hålla djuret nöjt. Ett ensam-levande djur har därför, enligt mig, ofta ett större behov av att man aktiverar det och spenderar tid med det eftersom grupplevande djur sysselsätter varandra.

Det gäller att hitta pålitlig kunskap.
Hur många gånger har vi inte hört följande fras från nybörjare: ”men de sa i djuraffären att…” Är det något jag lärt mig så är det att personalen i djuraffärer ofta (inte alltid men oftast) har väldigt lite kunskap om vad som är bäst för ditt djur. Välj mer pålitlig fakta, det är ägarens ansvar att hitta svar på sina frågor så att djuret får rätt vård.
En del arter, så som råttan, är väl studerade och vetenskapliga studier finns att läsa. Många gånger saknas det kunskap om artens sociala samspel i det vilda trots att arten hållits som husdjur under en längre tid. Exempel på detta är våra Dvärghamsterarter. Sedan har vi flera fall då olika källor påstår helt olika saker, vilket antingen kan förklaras av att det handlar om olika underarter eller att artens sociala levnadssätt varierar beroende på miljö och resurser. Fattas det vetenskapligt belagd kunskap är nästa steg att titta på den erfarenhet som finns att ta del av från uppfödare. Vad säger olika personer som har många års erfarenhet av arten? Nu kommer vi till svårigheten med många exotiska djur där vetenskapliga studier lyser med sin frånvaro och det är brist på erfarna uppfödare som delar med sig av egna erfarenheter offentligt. Detta har givit mig en helt ny tankeställare! Jag har alltid tilltalats av exotiska sällskapsdjur men senare års erfarenheter av detta har lärt mig hur svårt det kan vara att ge dessa djur vad de behöver, eftersom ingen riktigt vet exakt vad det är. I det dagens samhälle när det finns så många sällskapsdjur att välja på, är det moraliskt riktigt att skaffa ett sällskapsdjur där det fattas kunskap kring vad djuret behöver för att må bra?

Djur är individer med personlighet
Oavsett vad forskningen visar och vad som är den generella massans uppfattning kring en arts sociala behov så får vi inte glömma att varje djur är en individ med egen personlighet och egna behov. Därför kommer det alltid finnas undantag där ett djur kan behöva enskildhet trots att det tillhör en annars mycket social art eller tvärt om. Ett exempel här är Sibirisk jordekorre. De flesta är över ens om att det är en solitär art, det händer då och då att ett par övervintrar i samma bohåla en vinter men för det mesta är de oerhört revirhävdande. I fångenskap trivs 90% av dem bäst ensamma och de slåss för livet om de tvingas ihop…men så finns det ett fåtal personer här och där som har fungerande grupper där de lever fredligt tillsammans. Handlar det om underarter, personkemi eller riktad avel? Det vet vi inte!
För att veta vad våra djur behöver och vill ha måste de ju få möjligheten att visa det. Sociala arter bör aldrig hållas ensamma av bekvämlighetsskäl tycker jag! De ska erbjudas möjligheten att ha artfränder och man bör sträva efter att få dem att fungera i grupp men i de fall djuren inte mår bra av sitt sällskap måste vi så klart upptäcka detta och agera. Man kan då testa sällskap av andra individer med annan ålder eller annat kön, för att se om det fungerar men om det inte gör det så  går det ju inte att göra så mycket mer än att hålla dem ensamma. Man får prova sig fram i många fall men vissa arter skall man inte experimentera med i grupp, till exempel Guldhamster där till och med lagen säger att de skall hållas separat i vuxen ålder eftersom arten är så oerhört revirhävdande.

Den egna bedömningen
Det gäller att känna sitt djur och vi får många gånger lita på vår magkänsla men det gäller även att inte förmänskliga djuren. Man måste kunna skilja på sina egna känslor och djurets känslor om att tex vara ensam, detta för att kunna avgöra vad som är bäst för dem. Hur? Genom att vara vaksam och lyhörd för tecken på hur djuret faktiskt mår. Sitter det mest passivt? Uttrycker det nyfikenhet gentemot nya objekt eller ignorerar det ny inredning/nya leksaker etc? Springer de för mycket i hjulet? Gnager de på gallret? Hur ser pälsen ut? Har djuret magrat av? Gått upp i vikt? Det finns många tecken som visar att ett djur inte mår bra.

Till alla läsare: Min förhoppning med detta blogginlägg är att skapa funderingar och diskussioner kring det här! Främst kring de som har ensamlevande djur som inte används i avel. Hur aktiveras de? Mår de bra/verkar lyckliga? Hur avgör man det? Hur ser man på djurs drift att föröka sig och leva familjeliv? Är det ett behov? Även de som upptäckt att det inte varit riktigt bra i en grupp, hur detta upptäcktes och vad man gjorde åt det. Hur kom du fram till ditt beslut?

Burbyggen, tekniker och anpassning

Etiketter

, ,

Jag älskar verkligen att bygga till djuren! Det har blivit en hel del burbyggen vilket har lärt mig en del om tekniker, material och anpassning.

Varför bygga själv?
Det finns flera orsaker till att jag bygger själv istället för att köpa färdiga burar. Först och främst kan jag kan göra dem större än de burar som finns att köpa. Jag kan anpassa dem specifikt till arten (höjd, bredd, längd, djup och material). De blir ofta lättare att berika med klättergrejor, hyllplan och krokar för upphängning. Eftersom jag bygger dem av möbler blir det inte ”bara en djur-bur”, det blir en fin inredningsdetalj i vårt hem. Sist men inte minst tycker jag att det är kul att hålla på med!

Anpassning efter art
Det gäller att veta hur arten funkar när man planerar sitt bygge. Sebramössen gnager till exempel inte alls lika mycket som en vanlig Tammus, de gräver inte och snuskar inte ner så mycket, till dem kan det därför räcka att ömtåliga väggar kläs med vaxduk eller dekorplast samt att buren får en låg botten, bara golvet är fuktskyddat. Sebramöss är fenomenala på att hoppa dock, vilket gör att de kräver höjd och en ordentligt rymningssäker bur.

20160801_193446

Tammöss behöver ordentligt fuktavstötande golv och väggar så att inget urin kan ta sig in till träet och skapa lukt. Att enbart lacka räcker oftast inte till Tammöss. Jag använder plastgolv som jag köper som metervara på Bauhaus. Det är lagom styvt, hållbart, fuktsäkert och lätt att skära/klippa till. En underbar sak med många Tammöss är att de stannar på ett hyllplan om de inte kan klättra därifrån, de undviker stup på grund försiktighet och närsynthet. I dessa fall slipper man glasa in och säkra deras burar, en öppen yta så som ett bord eller ett hyllplan funkar utmärkt som grund. Med öppna burar behöver man inte oroa sig för ventileringshål heller!

20160730_204639

20160730_204653

Hamstrar och Gerbiler både gnager och gräver, något som självklart måste tas hänsyn till vid byggandet. De hoppar även högt och kan lätt få för sig att vandra rakt ut från en bordskant. Jordekorrar gnager väldigt sällan medans Degus, Chinchillor och Råttor är fenomenala på att gnaga sig igenom trä och plast, deras voljärer måste därför säkras inifrån på helt olika sätt.

Ventilering20160801_193955
En viktig sak som alla arter behöver är frisk luft. När man bygger burar av trä med skjutglas är det därför extra viktigt att skapa ventileringshål. Detta kan göras på olika sätt, jag använder ofta borr och hålsåg. När hålet är borrat täcker jag det med finmaskigt metallnät. Snyggast blir det om nätets kanter täcks med en ram men har man ett djur som gnager mycket kan ramen bli förstörd. Med hålsågen skapar jag även luckor i skiljeväggar mellan olika burdelar, så att jag kan dela av dem om jag vill. Den är även bra till att göra små dörrluckor för att snabbt och lätt kunna byta vatten eller lägga in mat.

Säkra mot fukt20160730_122056
Även om trämöbeln är laminerad är det bra att fuktsäkra den ordentligt, då håller den längre och det blir lätt att göra rent. Plastgolvet jag berättade om ovan är suveräna både till golv och väggar. Jag har provat olika tekniker att få fast dem men har ännu inte hittat något lim eller någon dubbelhäftande tejp som är stark nog. Därför häftar jag fast den med häftpistol. Skarven som blir mellan golvplast och väggplast tätar jag med fogmassa.

20160730_123614

Front av glas eller galler

Många av mina burar har en front av glas, eftersom jag vill säkra dem från kattens klor. Glas är dyrt, att beställa måttanpassat slipat glas är ännu dyrare! Jag brukar åka till återvinningscentralen och plocka gratis, i frys och kyl som ska slängas finns ofta fina och slipade glasskivor. Dessa glas går inte att skära. Jag anpassar inte glaset efter buren, jag anpassar buren efter glasskivorna! Buren behöver ju ändå lister och kanter, det är bara att mäta hur mycket golvlist som behövs för att passa in glasen jag fått tag på. Burgaller kan man också få för en billig peng genom att återanvända gamla burar som säljs billigt på loppis eller annonser.

20160801_152834